Ibland är det helt fantastiskt att ha nära kontakt med sina känslor och ibland är det helt tvärtom.

 

Idag hade vi teaterövningar precis som vi har varje onsdag, men det var lite speciellt idag när det var sista gången. Vi fick veta att vi skulle ha två övningar på 40 minuter vardera. Vaaad kan man ha för övning som pågår i 40 minuter?? Tänkte jag och såg frågande ut.

 

Men det blev så bra. För mig släpptes för första gången den där spärren som jag är så benägen att hålla upp, som man verkligen inte ska ha i teatervärlden. Älskade det verkligen.

Det är inte lätt att komma in i en karaktär på kort tid, hinna hitta rätt i repliker, känslor etc. Men när vi spelade ihop en story under längre tid, blev allt djupare och djupare och äkta.

 

Vår första övning var denna: Vi delades in i par, där en av oss fick vara blind och den andra en släkting. Jag spelade med Lilly som fick vara blind och jag en släkting som kom på besök. Tanken var att vi gemensamt skulle komma fram till vilken relation vi hade utan att uttala detta samt improvisera fram ett samtal, där vår ledare bröt in ibland och gav oss direktiv etc.

Det var lite svårt att vara i den ledande rollen och att komma på ett bra samtalsämne utan att vara för positiv etc. Men det gick bra och det var framförallt lärorikt. 40 minuter kändes som tio.

 

Vår andra övning: Vi delades in i par, där en av oss skulle vara förälder och den andra barn. Jag spelade med Ida som spelade min mamma. Vi började med att jag spelade 2 år, var sjuk och vi gå och handla. Haha sjukt roligt att få gå in i denna roll måste jag säga, man får utmana sig själv, acceptera rollen och bara köra. Efter några minuter var jag plötsligt 7 år, det var första dagen i skolan och vi träffade på andra föräldrar och 7-åringar. Vi förde olika dialoger med varandra på en sjuåringsvis och förde övningen framåt i ett klassrum. Plötsligt var vi barn 15 år och befann oss på fest, medan föräldrarna befann sig på en egen fest. Någon hade fixat sprit, en annan sa att någon var kär i den andre men så plötsligt stormade polisen in och vi alla åkte in i häkte.

En efter en fick träffa på sin förälder. Stå två meter ifrån varandra och säga en replik och barnen en replik. Det blev väldigt känslomässigt och djupt.

Därefter var vi 19 år och skulle ut och göra militärtjänst i Syrien, det var vår sista dag innan avresa med våra föräldrar. Improvisationen blev känslomässigt stark kändes det som och vi drogs in i en argumentation och kris.
Nästa scen hade vi precis fått reda på att våra föräldrar var döende och vi hade precis kommit hem från kriget. Vi fick en replik att säga till vår döende förälder. Jag kände riktigt hur mina ögon tårades och hjärtat klappade extra fort, det blev en väldigt känslomässig stund.

 

 

Så var övningarna över och det var de bästa övningarna jag har fått göra hittills måste jag säga. Det var både häftigt och utmanande att gå igenom alla steg som barn. Tomas som är vår teaterledare berättade att vi troligen inte hade fått det så känslomässigt om vi inte gått igenom alla åldrar innan vi kom till slutscenen. Maffig lärdom.

 

Nu är jag redo för en häftig vår i teatertecknet. <3

 

En söndag är ju alltid en söndag.. man känner att helgen snart är slut, att man borde effektivisera sina timmar osv. Min söndag har varit lite upp och ned måste jag säga, men höjdpunkterna har defintivt innehållit té.

 

Baserat på en verklig historia från landet Birsta, landet bortom bergen.

 

Hon vaknade utvilad i sin varma säng. Kanske hade hon rävsovit en stund, bara för att utnyttja konceptet "lördag". En arm sträcktes ut för att ta reda på vart tiden tagit vägen. Med en förvånad blick upptäckte hon att klockan slagit nio sedan länge. Planerna att besöka landet Birsta vid gryning hade därmed slagits i kras.

 

Axlarna fördes upp och ned i en ryckning. Vad vore en lördag utan sovmorgon? En effektiv dag? Hmphf! Hur som haver togs en penna och en anteckningsbok fram för att stilla planeringshuvudet. Tanken hade nämligen slagit henne att planering skulle hjälpa julklappsshoppingen att gå från kaos till struktur.

 

Ungefär 6-7 timmar hade spenderats (mer eller mindre effektivt) för att söka rätt på de bästa julklapparna. Tankar hade flödats, idéer hade mördats brutalt men så hade några även antecknats. Tro då inte att det endast fanns en plan A, utan även en B, C och nästan resten av alfabetet fanns nedklottrat i denna svarta anteckningsbok. Hon tittade nöjt på sina klumelurer på det vita obestrukna papperet. Spara tid och undvika stress, målet var inom räckhåll.

 

Egentligen visste hon redan att hon aldrig skulle hinna till landet Birsta i gryningen. Hon visste egentligen att kl 12:30 var mer rimligt än gryning. Helgen var till för utvilande och att stressa vid ett sådant tillfälle, hände ytterst sällan.

Frukosten ställdes fram i form av tre hårdbrödsmackor med skinka på samt en skål med kesoröra, banan och kanel. En fantastiskt bra frukost för den som vill hålla fokus en dag som denna.

 

Efter dessa sysslor, klädväljande och liknande.. begav det sig ut mot pärlan dvs lill-bilN. Eftersom den inte så kloka idén att "inte he på motorvärmaren ty man kan aldrig veta när man ska bege sig", möttes hon av en frostadsyn. En frusen bil helt enkelt. Efter cirkus en halvtimmes skrapande av bil, begav hon sig mot landet Birsta. En solig dag såg det ut att vara, även om minusgraderna visade sig starka denna lördag.

 

Metoden "Blinkers - För dig som paxar en parkering", visade sig effektiv och det var därmed dags att inta landet Birsta med anteckningarna i hand.

Ett stort land bredde sig ut för hennes fötter, att se horisonten var svårt så här i dagsljus. Överallt kretsade sig olika människor fram och tillbaka ur de olika affärerna, färre än tusentals men betydligt mer än få. Att finna de olika klapparna i julklappsjakten utan karta, kan vara svårt (även med anteckningar). Speciellt i takt med att puls och värme steg innanför jackan.

 

Medan hennes steg raskt tog sig till en butik i närheten tog hon av sig sin varma vinterjacka. Detta var inte ett land för den varma människan. Däremot definitivt ett land för den effektiva människan. Planeringshjärtat slog dubbelslag, medan hon förde sig mellan butikerna i en vals. Ett-Två-Tre Ett-Två-Tre. Musiken förde hennes lätta steg framåt medan hennes lista betades av, en efter en..

 

Så pausades musiken, hennes fokus tappades så som en soppåse som ska kastas i ett sopnedkast. En höjd röst sade "Nej nu får du lägga av!!", en annan människa förmanade sin man "Nej nej, den där ska vi inte ha", en fjärde människa använde sig av ett tomt hot mot en tre huvuden kortare männsika med orden "Vill du att vi tar bort några julklappar eller?!". Irritationen blev ett faktum, stressade människor tog sig fram mot sitt mål, hungriga magar kurrade ikapp med julklappssynandet, godissugna barn fingrade på färgglada föremål och alla dessa olika mål kokades ihop till en irritationssoppa.

 

Som tur var valde hon inte irritationssoppan idag. Däremot valde hon en chailatte, en sockrad och varm dryck som klunkades för att höja energinivåerna.  "Tack, nu kommer jag överleva det här" sa hon lite komiskt till servitören som log tillbaka. Efter denna dryck tog hon sin påse som nu blivit väldigt tung och styrde mot nästa affär. En lärdom att ta med sig var nog att lämna jackan i bilen, även om större biceps hade varit trevligt ansåg hon att upplevelsen hade förhöjts utan den.

 

Äntligen var julklappsjakten nästan i hamn. Efter en hel del skrapande av rutor på en förfrusen bil (återigen) tog hon sitt pick och pack och styrde skutan mot två nya affärer. "Hej vart finner jag denna?" blev standardfrasen innan hon raskt begav sig mot föremålet för att sedan ställa sig i kö. Snabbt in och snabbt ut, hon var imponerad över att dessa klappar i två olika affärer tog mindre än 20 minuter att finna och handla. Nöjd var ordet hon sökte i sitt inre.

 

Julkappsjakten var till sin ände. 4 effektiva timmar hade förflutigt och hennes leénde spred sig från kind till kind medan hon styrde pärlan från landet Birsta. Julmusiken klingade ut ur de tio år gamla högtalarna. Påsarna med klappar låg i tryggt förvar i framsätet. Hon var nöjd över vad hon hade åstadkommit och hoppades att glädjen skulle sprida sig ända till den 24 december.

 

Snipp snapp slut så var julklappsjakten slut.

 

 

Då vare helg igen, sjukt skönt.
Men förra helgen var ju Michelle på besök! Riktigt roligt!

 

Fredagsmyset blev fakta genom middagen som (förstås) blev tacos. Denna fantastiska rätt är ju både mättande och god.
Lördagsmyset blev dock en tripp till Norra Berget. HUA va kallt det var? Kallt och ingen snö.. vad är det med våra vintrar nu för tiden? Saknar de stora snöhögarna.

 

Hur som haver var det väldigt mysigt att gå rund stånden och kika vad alla knallar hade att erbjuda. Vi shoppade väldigt lite dock.. ingenting skulle man kunna påstå. Men däremot käkade vi. Mich tog en kantarelltoast med västerbottenost. YUMMIE. Jag var dock tvungen att vänta ca 15 min på en hederlig vanelig kolbulle. MÖÖÖMS.

Älskar kolbullar. Se så glad jag ser ut: