2016-12-14 / 22:16:56

Ibland är det helt fantastiskt att ha nära kontakt med sina känslor och ibland är det helt tvärtom.

 

Idag hade vi teaterövningar precis som vi har varje onsdag, men det var lite speciellt idag när det var sista gången. Vi fick veta att vi skulle ha två övningar på 40 minuter vardera. Vaaad kan man ha för övning som pågår i 40 minuter?? Tänkte jag och såg frågande ut.

 

Men det blev så bra. För mig släpptes för första gången den där spärren som jag är så benägen att hålla upp, som man verkligen inte ska ha i teatervärlden. Älskade det verkligen.

Det är inte lätt att komma in i en karaktär på kort tid, hinna hitta rätt i repliker, känslor etc. Men när vi spelade ihop en story under längre tid, blev allt djupare och djupare och äkta.

 

Vår första övning var denna: Vi delades in i par, där en av oss fick vara blind och den andra en släkting. Jag spelade med Lilly som fick vara blind och jag en släkting som kom på besök. Tanken var att vi gemensamt skulle komma fram till vilken relation vi hade utan att uttala detta samt improvisera fram ett samtal, där vår ledare bröt in ibland och gav oss direktiv etc.

Det var lite svårt att vara i den ledande rollen och att komma på ett bra samtalsämne utan att vara för positiv etc. Men det gick bra och det var framförallt lärorikt. 40 minuter kändes som tio.

 

Vår andra övning: Vi delades in i par, där en av oss skulle vara förälder och den andra barn. Jag spelade med Ida som spelade min mamma. Vi började med att jag spelade 2 år, var sjuk och vi gå och handla. Haha sjukt roligt att få gå in i denna roll måste jag säga, man får utmana sig själv, acceptera rollen och bara köra. Efter några minuter var jag plötsligt 7 år, det var första dagen i skolan och vi träffade på andra föräldrar och 7-åringar. Vi förde olika dialoger med varandra på en sjuåringsvis och förde övningen framåt i ett klassrum. Plötsligt var vi barn 15 år och befann oss på fest, medan föräldrarna befann sig på en egen fest. Någon hade fixat sprit, en annan sa att någon var kär i den andre men så plötsligt stormade polisen in och vi alla åkte in i häkte.

En efter en fick träffa på sin förälder. Stå två meter ifrån varandra och säga en replik och barnen en replik. Det blev väldigt känslomässigt och djupt.

Därefter var vi 19 år och skulle ut och göra militärtjänst i Syrien, det var vår sista dag innan avresa med våra föräldrar. Improvisationen blev känslomässigt stark kändes det som och vi drogs in i en argumentation och kris.
Nästa scen hade vi precis fått reda på att våra föräldrar var döende och vi hade precis kommit hem från kriget. Vi fick en replik att säga till vår döende förälder. Jag kände riktigt hur mina ögon tårades och hjärtat klappade extra fort, det blev en väldigt känslomässig stund.

 

 

Så var övningarna över och det var de bästa övningarna jag har fått göra hittills måste jag säga. Det var både häftigt och utmanande att gå igenom alla steg som barn. Tomas som är vår teaterledare berättade att vi troligen inte hade fått det så känslomässigt om vi inte gått igenom alla åldrar innan vi kom till slutscenen. Maffig lärdom.

 

Nu är jag redo för en häftig vår i teatertecknet. <3