Provspelning - Story Filmfestival
2017-09-20 / 12:28:00
I lördags befann jag mig på Teatern i Sundsvalls centrum, på Köpmangatan. Det var dags att utmana sig själv igen genom att provspela. Förra året provspelade jag mot Adam Pålsson, det inlägget finns HÄR. Det var första steget (sjukt stort kliv) för mig in i teatervärlden, blev med andra ord helt hooked (vilket jag tror märks på hur jag valde mina ord i det inlägget).
Nu var det dags igen. Jag hade sett på Film Västernorrlands facebooksida att det skulle bli en öppen provspelning för alla mellan 15-30 år att spela mot Carl-Martin Eggespø (som spelar Esild i SKAM). Denna gång var det mer en självklarhet att utmana sig själv än ett stress-ångest-do-or-not-moment.
Så jag körde ner till centrum och ställde mig i kö för att provspela. För mig innebar det mest att utmana sig själv, sen vore det självklart jätteroligt om man blev headhuntad till en film men jag gissar att den chansen är ganska liten. Hur som helst fick jag ta ett papper att fylla i personuppgifter, om jag spelat teater förr osv. Ta ett kort och sätta mig och vänta.
I rummet fanns runt 40 personer som skulle provspela. Alla var nervösa. Jag med, även om sinnet var relativt lugnt så var nervositeten ständigt påminnande.
Vi fick ett papper med provflimningsscener där vi skulle välja en scen att spela ut. Jag valde Scen 2, mest för att jag älskar att spela ut mina känslor till sitt max. Det är liksom en spännande känsla att gå "all in" och göra något oväntat. Scen 1 kändes inte lika känslosam, utan snarare att den krävde mer kvicktänkhet.. Det kändes helt enkelt som att jag skulle få en bättre upplevelse av Scen 2.
Vi blev uppropade efter nummer att komma in i rummet.
Min tur. Jag hälsade på Kristoffer och Carl-Martin och fick berätta vad jag hette i kameran (allt spelades nämligen in). Vi gick in i en ruta (en upptejpad ruta i salen) och jag fick börja när jag kände för det.
De minutrarna jag spelade ut var intensiva. Jag var arg, ledsen, uppjagad och oförstående - Precis som jag tror att jag hade känt i den situationen som Scen 2 krävde.
Efteråt skrattade vi lättat och Carl-Martin sa "Veldi intense" och skrattade. Det var verkligen en jätterolig, intensiv upplevelse.
Det är roligt och lärorikt att utmana sig själv. Att jag dessutom fick fråga andra hur deras upplevelse var gjorde saken så meningsfull. Vi i rummet hade upplevt något tillsammans vilket var häftigt.
Jag vill rekommendera alla att utmana sig själv ibland. Det är lika nervöst varje gång att göra något nytt. Men det blir faktiskt mindre läskigt för varje gång man gör det, för man vet att man kommer klara av det. :)
Kommentarer
Trackback
