Det var en singelkille från Leicester
Som skulle åka på semester
Han tänkte vila och bada
Men av detta det blev nada
För på hotellet träffade han Ester

Vågorna slog mot det välbyggda skeppet, havet glittrade som ett halsband gjort av diamanter. Solens strålar träffade de människor ombord som tagit sig upp på däck. Knappt ett moln sågs på himmelen även om fiskmåsarnas gälla skrik ekade mellan masterna.

”Det här är livet” sa en gosse i shorts och t-shirt, medan han blickade ut mot horisonten. ”Det säger du nu ja, bara för att vi haft sån tur med vädret.” en bitter mans ord, eller talade han av erfarenhet? Mannens mening ekade i gossens huvud tills han viftade bort dom hastigt med meningen ”Äsch, det är ju semester, solen steker, vattnet är varmt och..” Längre hann han inte förr än den ståtliga kaptenen tog plats mellan de två. ”Jaha, här står ni och talar om väder och vind, när det finns ett däck att svabba.. somliga har tur”. Gossen och mannen försvann i sin hast i väg till sina sysslor.

”Christoffer, Christoffer!” en ung man sprang fram till kaptenen som gav honom uppmärksamhet med en blick. Kaptenen var inte van vid att tilltalas vid förnamn, men vad visste ungdomar i dagens samhälle egentligen? De levde som om de var odödliga och tycktes alltid ha någon ny idé att framföra till hans öron. ”Christoffer, är du säker på att det här är rätt kurs?” Kaptenen såg på den unge mannen med avsmak, skulle han ha tagit ut fel kurs? ”Ursäkta, unge man men jag tycks ha bomull i mina öron, antydde du att jag tagit ut fel kurs? Var det exakt de orden unge gossen använde?”. Den unge mannen sansade sig en aning, och bad om ursäkt för sitt antydande men undrade ändå om det faktiskt var rätt kurs. Kaptenen skulle precis börja sin uppläxning om hur ungdomar ska lyssna på de som var äldre och därmed klokare än honom när någon plötsligt skrek över huvudena på dom. Kaptenen och den unge mannen tittade upp mot masten. ”VAD SA?!” skrek Kaptenen. Rösten ekade mellan masterna ”Land i sikte”.

Kaptenen vände sig mot den unge mannen med ett belåtet leende, då hans tes plötsligt blev bekräftad. ”Somliga bör kanske inte tala så förhastat.” han pekade mot horisonten och sa ”Jag kommer bli berömd förstår du, medan du blir ett enkelt kommatecken i historien. Men trots din uppnosighet ska också du få besöka de land vi… det vill säga jag.. funnit”. Med hårda och stabila steg gick Kaptenen fram till rodret och påkallade sin besättnings uppmärksamhet. ”Kära besättning, ni har haft äran att få följa med mig på min resa. Därför gör det mig ett stort nöje att bekräfta er kamrats rop, vi har funnit Indien!”.