KAOS, HOSTA, MISSA TÅGET och Pernilla Wahlgren

2018-12-04 / 20:13:36

Förr förra helgen tog jag mitt pick och pack och hälsade på min bror i Sthlm.
Storstan utan gränser säger somliga, andra säger stressig myrstack. Helt frivilligt att välja vilken av dom man vill ^^
 
Hur som haver hade jag en tokmysig helg med fika, sightseeing, brorsbarnsbus och apgod mat. Det händer ju inte att man ses så ofta numera när vi bor på helt olika orter. Det är synd, men samtidigt får man verkligen tokumgås när man ses.
 
 
Vi käkade otroligt grymma vårrullar. Alltså inte sådana som man kan få på en thairestaurang utan genomskinligt skal, som ångas upp i ett hett vattenbad som vi sedan fyllde med vad man än ville ha i. SÅ OTROLIGT GOTT!
 
 
Fyllde mina med avokado, lax, gurka och massa annat och doppade i olika såser. Så fräscht och otroligt gott.
 
Därefter var det dags att åka hem. No Big Deal - Säger ni? Big Deal, säger jag och konstaterar att jag äääälskar fordonet bil. ÄLSKAR TILL TUSEN.
Jag missade tåget.
Haha, alltså hur går det ens till?
 
Recept för missande av tåg
Ingredienser
  • Övertro på sin hastighet i gång
  • Några förutfattade tankar om tågtrafiken i Sthlm
  • Extra seg tunnelbana
  • Extra itid-gående tåg.
Mnja som man kanske förstår så gick det helt enkelt inte så bra.
Svetten rann och jag gick sakta på T-centralen, vad gör jag nu?
Jag såg i min stilla vankning humorgruppen JLC stå och beställa något form av bakverk. Det var trevligt men hjälpte inte min situation. Som TUR var så var min chef i storstan och hade möjlighet att skjutsa hem mig. Så himla toksnällt!
 
Så snipp snapp slut så tog jag mig ända hem tillslut!
 
MEEEEN sen kom den. Eller ja egentligen kom den innan. Hostjäveln.
Jag hosta och hosta och hosta och hosta och hosta.
Har aldrig lagt så mycket pengar på en endaste förkylning någon gång tror jag?
 
INGET hjälpte.
Samma hosta utan stopp. Som en öken i halsen. Som en repeterande tvingande sit-ups dygnet runt.
 
Men så kom tipset från folket på Instagram.
Husmorstipset: LÖK I HETT VATTEN.
 
 
Recept på att bota hosta
Ingredienser
  • En skål
  • Några gula lökar
  • En kniv
  • En skärbräda
  • Något att koka vatten i
Därefter är det bara att koka upp vattnet, dela löken i lite olika delar.
Lägg löken i en skål och häll upp det kokande vattnet ovan på dessa (en del skrev att man inte skulle täcka dom, jag gjorde lite blandat).
Sätt skålen på nattduksbordet (en del skrev under sängen) och sov med den där under natten.
 
DET FUNGERAAAADEEE!
Shit pommes, det fungerade verkligen. Från att ha en konstant hosta (var beredd på att ringa vårdcentralen dagen därpå för den verkade aldrig avta) till att hosta nån gång i timmen.
 
Helt otroligt och så glad att det hjälpte.
 
Riktigt bra var det för att jag lördagen därpå utnyttjade min födelsedagspresent första raden på Pernilla Wahlgrens show "Kort, Glad och Tacksam". Riktigt skönt att slippa konstant hosta på ett sånt event.
 
 
En riktigt bra show och otroligt mångsidig! Från komik till sång till musikal. Älskart!
 

Livskvalitet

2018-11-17 / 10:46:00

Man älskar ju ordet "Livskvalitet" - Det smakar så gott!
Som smultron på en sommaräng, vinden som blåser i ens hår och den varma temperaturen som värmer upp ens kropp. Livskvalitet smakar som tryffelpasta eller som en utlöst rubikskub eller kanske som ett sånt där 10 minuters konstant asgarv.
 
Livskvalitet det är livet det.
 
Som tex. en sån här stund. Där man sitter på en ö i Jämtland tillsammans med familjen. Vinden blåser i håret och temperaturen är hög. Sommaren visar sig från sin bästa sida och man gosar in huvudet i en mjuk hund vid namn Jorm. Livskvalitet.
 

Halloweenigt

2018-11-16 / 16:38:00

Det blev lite festligheter förra helgen med diverse drycker och härligt sällskap.
Passade på att pimpa läggan, hittade nämligen inget pynt i butikerna längre så fick ta och göra eget vilket gick lika bra det.
 
 
Det här med att hitta en kostym utan att lägga ner för mycket pengar?
Så svååååårt. Det fick bli en något i gråskala. ^^
 
Gillar hur hela looken gick från stilren till kaos. Kändes inte helt rätt att ha en städad-look när det vankas Halloweenfest.
 
Det blev hemskt dåligt taget bilder under festligheterna dock. Men vi befann oss på det nya Kårhuset Grönborg och träffade en hel del kända ansikten ändå, lite kul fast man inte alls befinner sig i studentlivet längre.
 
Happy Halloween!
 
 

Allhelgonahelgen

2018-11-06 / 16:45:00

Att minnas de som inte längre finns med oss,
det är syftet med denna stillsamma fina helg.
Personligen tänker jag betydligt oftare på dem än en dag, men det är väldigt fint att det finns en sån här helg som uppmärksammar de som inte finns med oss.
 
Helgen började med en kortdag. Fredag den 2 november. Tänk att det redan är november btw? Har inte accepterat det riktigt än.
 
Lördagen därpå tog jag, Mandi och Selma oss en promme runt Sidsjön. Det var sånt där kallt-om-fingrarna-väder. Kanske bör vi nu ta och slå vad där ute i stugorna? När kommer vintern? Jag hoppas (som alltid) på att få en vit första december, så jag tror på att den lägger sig den 28 novmeber.
 
Efter denna promme for jag, Sara och Emma till Viskan för att kika på konstrunda.
 
 
Supermysig aktivitet för en lördag!
Vi kikade på vår kollega Annas konst och en del andra längst vägen innan vi återvände hem igen.
 
 
Söndagen däremot bestod av städning och att få föräldrarna på besök. Dom har skämt bort mig så otroligt mycket så nu var det min tur att skämma bort dom. Mysfika deluxe! :D
 
Vi besökte även kyrkogården och tände ljus för våra nära och kära som inte längre finns med oss.
Det var magiskt vackert att gå där kring ljus och gravstenar. Minneslunden var helt upplyst av alla ljus. Ljus som symboliserar någon saknad. Jag saknar också en hel del, både människor och djur som fattas mig.
 
Men det är något väldigt tryggt och lugnt med kyrkogårdar. Jag finner dom inte alls läskiga på något sätt. Snarare en plats av frid och vila, en trygg plats. Varje gravsten, varje ljus i minneslunden talar om en historia. Livshistorier som vilar bland fladdrande lågor och jord. Jag skulle vilja lyssna på varenda en av dom, vad hände i deras liv? Tänk vad mycket berättelser som ligger och vilar i jorden? Otroligt många och det hade varit fint att få lyssna till dom.
 
Jag tycker det är viktigt att minnas, men också viktigt att fortsätta leva. Det är trots allt bara ett avbrott i vår vänskap, föräldraskap, husdjurskel, mor- far-förädraskap mfl. <3
 

Headspace - Meditation

2018-11-04 / 09:17:16

Jag har börjat med meditation!
Eller mja.. jag har under tio kvällar mediterat mellan 5-10 minuter via appen Headspace.
Appen kostar inget att ladda ner eller använda 10 gånger, men därefter kan man prenumerera på den för en summa årligen eller månadsvis, om man vill.
 
 
Jag har provat att meditera förut och jag har använt andningstekniken förr, men inte på det här sättet.
Genom Headspace får man en guidad 10-minuters meditation. Det är lätt att följa instruktionerna som är på engelska, så jag vill gärna rekommendera appen till de som känner att man vill testa.
 
 
Trodde dock att det skulle vara enkelt att fokusera på andningen, ljuden eller kroppen i dessa tio minuter. Men det är otroligt lätt att börja tänka på annat, i alla fall för mig. Så just därför känns det ännu viktigare att fortsätta träna sinnet till att släppa tankar och bara vara i nuet.
 
 
 
Ett tips från appen var att försöka se tankarna åka framför en, som bilar på en väg. Att meditera innebär att vi sitter bredvid vägen och tittar/noterar bilarna men agerar inte på dom. Att springa efter bilarna, försöka rädda upp kaoset eller dirigera om dom, skapat bara mer kaos och vi blir utmattade.
 
Det kändes som en vettig tanke :)
 
Även nedan citat tycker jag säger otroligt mycket och jag har testat det så många gånger att jag vet att det fungerar. Om du accepterar tankarna eller känslorna inom dig, istället för att bråka/stå emot dom så kommer dom klinga av fortare. Dvs är du arg eller irriterad, tillåt dig vara det, låt det komma ut, istället för att stå emot känslan. Acceptera den och låt den klinga av.
 
 
Mediation tror jag är en grej för mig. Yoga har jag dock haft lite svårt för måste jag säga... men det kanske också är en träningssak?
 
Fortsätter med Headspace ett tag till och tränar sinnet iaf.
Det tror jag att man vinner på i långa loppet. :)
 
 

Höstliga tankar

2018-10-28 / 10:51:37

Det gör mig glad att många läst mitt förra inlägg.
Att många kanske fått upp ögonen för sina märkliga födelsemärken/pigmentfläckar och förhoppningsvis kollar igenom sin hud en extra gång (utan att göra det till en manisk grej).
 
Det var faktiskt något som sjuksköterskan sa till mig efter att vi opererat bort huden.
"Efter det här ska du ju självklart fortsätta kolla igenom kroppen regelbundet som alla borde göra, men utan att det blir maniskt". Ganska glad att hon la till det lilla sista. Man vill ju verkligen inte att det ska bli en mani att kolla efter förändrade födelsemärken. Men det är helt klart viktigt att fortsätta titta och reagera om något ser knepigt ut.
 
Jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer och tankar. <3
 
Nu mår jag bra, såret läker ihop bra och jag har inga komplikationer av det. Nästa stopp blir den 14 november, då en hudspecialist får kika igenom min hud och se om det finns fler knepiga prickar. Hårbotten är ju tex ett område man kanske inte tänker på? Känns skönt att få bli bedömd av någon som vet vad dom letar efter.
 
Vad har mer hänt under dessa dagar?
Man har ju njutit av hösten deluxe. Älskar hösten, även om jag längtar till den ljusa vintern med. Under gårdagen föll det minsann lite snöflingor här i Svallet. Mycket välkomnande.
 
 
Jag har även hunnit tyckt synd om myrpiggsvinet Matilda. Inte lätt att vara myrpiggsvin och vara allergisk mot myror. Stackarn.
 
Innan mitt förra inlägg så berättade jag ju om när Ullis, Sanna och Amanda var på besök för att fira mig. Så himla gulliga! Men jag hann aldrig posta vad jag faktiskt fick av dom. Det var ett jättestort och fint paket från Rituals, med handkräm, handtvål, duschkräm och en fin marmorplatta att ställa allt på. Superlyxigt och något jag aldrig skulle köpt till mig själv, vilket gjorde det hela extra speciellt <3
 
 
Allt luktar så magiskt gott, handkrämen är helt fantastisk dessutom. Grymt fin present!
 
Sen har ju teatern börjat igen. Kvartersteatern!
Vi hade kick-in för en vecka sedan med magisk musikquiz, snack, bastu och allmänt härligt häng.
 
 
Förra onsdagen körde vi manusläsning. Det händer liksom ALDRIG i oktober? Mäktigt impad av Jessica och Eric. Väldigt roligt att få börja på manus och kanske börja repa tidigare än andra år. Ska jag vara ärlig så gillar jag det bäst, repen med manus, så jag ser verkligen framemot följande onsdagar för att se vart pjäsen landar.
 
 
Dock osäker om pjäsens namn är offentligt ännu.
Kan väl avslöja att det är en berättelse du garanterat hört förut och troligen sett. Det kommer bli magiskt bra helt enkelt!
 
 

Födelsemärket del 3 - Cancer

2018-10-22 / 20:05:00

Innan du läser vidare vill jag att du ikväll eller imorgon ställer ett alarm för att
kolla dina födelsemärken/pigmentfläckar.
Ser det ut som att något har förändrats?
Ser något lite konstigt ut?
 
Boka en tid hos din vårdcentral för att kolla upp det.
Gör det bara.
Det är viktigt.
 

 
Jag har tidigare skrivit om mitt förändrade födelsemärke HÄR och hur det gick till att ta bort det HÄR. Helt ärligt trodde jag verkligen att den lilla historian om mitt födelsemärke var slut där. Men det blev inte alls så faktiskt.
 

 
Fredag 21 september
Dagarna gick efter mitt besök hos läkaren på vårdcentralen. Jag tänkte att jag snart skulle hitta brevet från Region Västernorrland "Inga konstiga förändringar fortsätt som vanligt, hörs inte på ett bra tag nu, Ha dä". Det kom inte riktigt ett sådant brev. Det kom ett helt annat brev som löd typ "Vi har hittat osäkerheter i ditt födelsemärke, en kirurg kommer höra av sig inom kort".
 
Okej?
 
Jaha?
 
Vad betyder det? Osäkerheter? Det kändes ju inte alls så speciellt säkert som det kändes när vi tog bort det. Det kändes ju inte alls lika säkert som jag kände mig 2 sekunder innan jag öppnade brevet.
 
Jaha.
 
Dagarna trillade ju på ändå. Jag tänkte inte så mycket på det där brevet. Tänkte att det kanske var nån liten förändring som dom skulle snacka om där borta på sjukhuset. Typ: "Lars vad tror du om den här förändringen, ser lite ut som en hund", "Nej du Greta jag tycker den ser mer ut som en katt" osv. DÄ Ä LÖÖÖGNT.
 
Måndag 1 oktober
Det gick ungefär en vecka. Måndag den 1 oktober ringde en sjuksköterska till mig.
 
"Jo på onsdag så ska vi ta bort ditt födelsemärke, kan du 08:40, jo det är också bäst om du tar ledigt resten av dagen och inte kör bil"
HOLD YOUR HORSES WOMAN (jag sa inte det, men tänkte det riktigt högt).
 
Jag hade ju redan tagit bort ett födelsemärke? Va då inte köra bil? Ta ledigt??
 
Sjuksköterskan förklarade för mig att de var tvungen att ta bort ett större område från min hand där mitt födelsemärke hade suttit och att det var bäst att ta ledigt och inte köra bil efteråt.
Men jag hade ju gjort den här proceduren förut? Då gick det ju hur bra som helst att köra bil? Ta ledigt? What? Men okej, jag accepterade det hon sa. Jag skulle infinna mig på sjukhuset om tre dagar, utan bil med hand redo att fli bort lite mer hud.
 
"Varför ska vi göra det här?" frågade jag sjuksköterskan innan vi la på. Jag kom på mig själv med att inte ens frågat varför vi ska ta bort en större bit. Vad var syftet liksom?
 
"Det kan jag inte berätta, det är bäst om en läkare berättar det för dig" sa hon.
 
"Förlåt?"
 
"Ja  nej, jag kan inte berätta det det får en läkare berätta när du kommer hit" upprepade hon.
 
Okej?
 
När människor undanhåller information om ett hälsotillstånd så blir man en aning förvirrad och osäker. Vi la på. Hade mina tankar inte snurrat förut gjorde dom definitivt det nu. Ovisshet. Vad menade hon nu? Vad sa hon egentligen? Jag förstod absolut ingenting. När jag tänker på det här minnet så känner jag det även i min kropp, eftersom det är ganska starkt. Det är en osäkerhet som sprider sig in i armarna genom vener och in i hjärtat, andetagen blir kortare och ögonen spärras lätt upp i en förvånad blick.
 
Jag gick runt på kontoret eftersom jag fortfarande jobbade och berättade hur förvånad jag var över samtalet. Jag ringde min familj och förklarade vad sjuksköterskan hade sagt och hur förvånad jag var över det.
 
Under dessa 2 dygn, hann jag tänka det mesta. Precis alla tankar man kan ha. Men jag är en postiv människa så även om tankarna for iväg åt alla håll så höll jag mig positiv.
 
Onsdag 3 oktober
Jag tog bussen upp till sjukhuset. Det kändes konstigt, jag som alltid kör bil. Min blick landade på min arbetsplats som for iväg i takt med bussens rörelser. 
Jahapp. Där inne pågick vardagen samtidigt som jag levde i ovisshetens mörka land. Jag såg dock en liten ljusglimt i att det kändes lite spännande? Vad skulle egentligen hända? Vad skulle vi göra? och varför?
 
Receptionisten berättade för mig att jag skulle till Ortopedmottagningen. Jag styrde mina fötter ditåt och satte mig i ett väntrum. När det var min tur ropades jag upp av en läkare som berättade att vi först skulle prata lite innan vi började operera bort hudbiten.
 
Vi satte oss i ett avskilt rum som luktade sjukhus. Ni vet? Den där doften svagt av alkogel typ? Jag satte mig tillrätta vilket också läkaren gjorde och berättade att det är viktigt att jag förstår vad som ska ske. Han frågade "Har du fått någon information om varför du är här?" Jag svarade lite halvt leendes att jag inte visste. "Jag förstod nästan det, det är så här att vi har hittat...."
 
Här någonstans förvandlades hela rummet. Jag befann mig plötsligt i en megastor fiskskål som sattes över min kropp, jag puttades ned i en stor simbassäng medan jag urskiljde läkarens ord och jag blev ledsen och rädd på samma gång.
 
De enda orden jag hörde från detta samtal var: "Det är så här att vi har hittat CANCER... ALLVARLIGASTE AV HUDCANCRARNA... MALIGNT MELANOM...KAN FINNAS LITE ÖVERALLT... BAKOM ÖGAT..."
 
Dessa ord är påriktigt de enda orden jag kommer ihåg från det här samtalet. Men läkaren var jättelugn och trygg under hela samtalet och han höll säkert en jättebra monolog också.. bara det att jag helt ärligt inte minns vad han sa. En annan sak som han säkert sa var att den här hudcancern som jag precis fått veta att jag har i min hud befann sig på den här fläcken, på mitt födelsemärkesfläck. Tanken var därför att ta bort mer hud runt omkring fläcken för att se så att cancern inte har spridit sig längre in i kroppen.
 
Jag fick gå in i ett nytt rum. Två sjuksköterskor och ett väldigt grönt upplyst rum mötte mig. Precis som på film tänkte jag och fick ta av mig mina ytterkläder. Något som kändes kymigt var att jag skulle tvätta mina händer och armar, ända upp till armbågarna tre gånger själv. Det kändes olustigt att stå där med tankarna gnagandes medan jag täckte mina armar med landstingets tvål. 
 
Jag fick därefter lägga mig på en brits med handen på något form av bord bredvid. Blandade känslor fanns inom mig, nedstämdhet men ändå vid gott humör. Vi skämtade och pratade ganska mycket i rummet, god stämning och jag kände mig trygg. Jag fick berättat för mig att om hålet blev för stort (tanken var alltså att ta ca 2 cm runt omkring märket, dvs 4 cm hål), så skulle de ta hud från min underarm och sy ihop med hålet. Fick en liten "Face off" känsla på hela operationen, en bra film för övrigt.
 
Min hand/arm tvättades med gula tussar och vi skämtade om att dom hade lite dålig syn på den här avdelningen. En nål stacks in i min hand och bedövningsmedlet verkade snabbt. Tydligen kunde vissa känna av hjärtklappning av adrenalinet i bedövningen? Inget jag kände av, även om hela situationen var annorlunda. Ett skynke sattes upp mellan mig och min hand. Jag såg alltså aldrig något från själva operationen men  jag var vaken under den.
 
"Gör det ont när jag nyper här?" frågade läkaren, jag svarade att jag kände något men att det inte gjorde ont. Precis som det skulle med andra ord. Så var det dags.
Ni vet en sån där blodtrycksmätare? Som är ganska obehaglig när den klämmer åt armen? En sån-isch sattes på min överarm och pumpades upp automatiskt för att klämma åt.
 
Man gör tydligen så? Stryper armens blodtillförsel för att kunna operera. De klassiska myrorna trillade in i min arm och ville påminna mig om att det inte var en sån bra idé att strypa blodtillförseln... men efter någon minut slutade myrorna krypa i min arm.
 
"Men nu känner jag ingenting? Ska det vara så?" sa jag förvånat. Sjuksköterskan förklarade att det är hjärnan som har vant sig vid känslan, vilket inte lät som en jätterolig förklaring det heller kände jag  ^^ 
 
Själva operationen tog längre tid än förra gången, men överlag så gick det snabbt. De behövde inte heller ta hud från min underarm utan läkaren visade stolt sina sydda stygn. "Jag har aldrig varit ett fan av syslöjd" sa jag skämtsamt, läkaren höll med och sa att det var roligare att sy i hud ^^ haha
 
Jag fick faktiskt se den biten av hud som de tog bort, vilket var en ganska stor bit. "Tur man inte hade några tatueringar precis där då" sa jag och kunde inte sluta tänka på filmen "Face off".
 
Ett stort bandage fick jag på handen och instruktionerna hur jag skulle sköta bandaget upprepades minst 3 gånger innan jag fick be dom ringa upp mig dagen efteråt. Det var helt enkelt för mycket information och intryck för en dag. Något jag dock bad dom upprepa var om Malignt Melanomet nu fanns i hela min kropp eller om vi nyss tog bort det. Sjuksköterskorna upprepade att det bara fanns i min hand och att målet var att det nu var helt borta.
 
Att gå ut från operationssalen, från avdelningen och komma ut till resten av mänsklighetens vardag kändes overkligt. Jag var fortfarande ganska chockad och ledsen vid det här laget. Det kändes konstigt och jag ställde mig och googlade på Malignt Melanom och blev lite klokare på cancerformen.
 
Stegen fortsatte ut till den friska luften. Jag satte mig på en parkbänk. Tanken var att jag skulle ringa min fina kollega Sara som sagt att hon kunde skjutsa hem mig. Jag orkade inte riktigt göra det på en gång, utan tog mig tiden att sitta och acceptera känslorna som flödade inombords. Det var ett jobbigt besked att få.
 
Men två saker var riktigt bra: Jag hade kommit i god tid. Det var ett tidigt skede av hudcancern och läkaren hade sagt att köttet kring hudbiten såg fint ut. En komplimang i läkarkretsar I guess ;)
 
Men något att komma ihåg är just att acceptera känslor man bär på. Så fort du accepterar känslan inom dig, så kommer den klinga av fortare. Om du däremot kämpar emot och bråttas med dom så håller de sig kvar. Efter en stund kändes det med andra ord bättre och helt okej :)
 
Jag ringde Sara och fick skjuts hem. Tusen tack kära vän!
 
Födelsemärket
Från att vara en liten prick till att växa, tas bort, diagnoserats hudcancer och därmed ta bort en större bit hud. Ungefär där är vi i berättelsen i detta nu. Här nedan kommer det komma en hel del bilder på min hand, så är du känslig så får du kanske avstå från att fortsätta scrolla.
 
2012
2018
 
Det blev ett sjukt stort bandage som gjorde att jag inte direkt kunde röra på mina fingrar så mycket. Ordinationen var att hålla handen högt och inte klämma ihop med fingrarna (eftersom själva såret skulle kunna gå upp). Så länge bedövningen satt i (ungefär ett dygn) så kände jag inte så mycket av det. När den släppte hade jag ont i såret och den känslan gav sig inte helt förrän ungefär en vecka efteråt.
 
Så här i efterhand så kändes det himla overkligt det jag hade där i bandaget. Det kändes övernaturligt och knepigt. Vad hade egentligen hänt min hud? Jag som aldrig solar? Ändå drabbas man av denna sjukdom? Det kändes jobbigt och samtidigt hoppfullt i och med läkarens goda ord.
 
 
Fina päronen skickade blommor och kom på besök och hjälpte mig en hel del över helgen som kom.
Så himla fina! <3
Jag har även haft fina vänner som hört av sig, gulliga Emma skickade en micro-vete-katt så himla värmande och fint <3
 
Det här med att leva livet med en arm gick faktiskt bra. Lite träning genom åren har man ju haft i och med två armbrott (dock av vänsterarmen). Det var sjukt svårt att skriva ska jag erkänna men annars kände jag mig ganska stolt som fixade det mesta.
 
Diskning däremot blev det inget av ;) Det var inte jättetråkigt att höra den ordinationen från sjuksköterskan om jag ska vara ärlig.
 
 
Att sitta vid jobbdatorn blev plötsligt vänsterstyrt. Men de gick strålande bra det med.
 
Efter en vecka så bytte jag ut det stora bandaget till ett mindre. Det största problemet var nog faktiskt att min hand blev ganska stel och lederna började göra ont av lindan runt om. En sjuksköterska varnade att musklerna kunde bli korta om man inte rörde dom ordentligt. PANIK, haha nä inte riktigt men det blev en hel del träning efter det.
 
 
Dagarna och veckorna gick. Det kändes okej nu men jag ville inte ta ut något i förskott även om jag var hoppfull om att det skulle gå bra. Man vet ju faktiskt aldrig.
 
Den 16 oktober var datumet då jag skulle ta bort stygnen och därmed även få svar på om cancern spridit sig eller ej. Den här typen av väntan var speciell, inte fullt så jobbig som väntan på operationen, men ändå jobbig då man faktiskt inte vet vad som skulle hända.
 
 
Samtalet
Onsdag den 10/10. Jag satt på jobbet och jobbade som vanligt när min telefons skärm lös upp "PRIVAT NUMMER". Min blick snappade upp skärmens bokstäver och de tre sekunderna som hann gå innan jag svarade var nog de längsta. Det finns liksom bara sjukhuset som skulle kunna ringa mig i detta nu från ett privat nummer.
 
Vad skulle dom säga? Skulle dom berätta något nu via telefon? Var det bråttom? Varför var det bråttom? Ska jag svara nu? Måste jag svara? Vad ska dom sägaaaahhhhhh....
 
Jag svarade.
"Hej det är Erika"
 
En inte jätteentusiastisk sjuksköterska på andra sidan luren:
"Hej det var från sjukhuset, sitter du ostört och kan prata?"
 
Jag stängde dörren till mitt kontor och pulsen höjdes. Människan på andra sidan luren kan i detta nu göra mig otroligt lycklig eller till en fighter.
 
"Jo det är så här att dina testresultat har kommit tillbaka och vi kände att det inte fanns någon anledning att dra ut på att ge dig resultaten eftersom det inte är någon cancer kvar. Det var var ett fint prov och du kommer inte bli kallad till någon fortsatt........"
 
Vad sa han nyss?
Jag bad den icke-jätteentusiastiska sjuksköterskan upprepa sig. FASEN VA KUNGLIGT!!! Det är bra! Det är lugnt! Det är ingen cancer kvar!!
 
Efter att vi lagt på gick jag runt till alla mina kollegor. Sträckte upp handen och sa högt och entusiastiskt "Det är ingen cancer kvar!!"
Jag var så glad och ringde mina nära och kära. Det kändes så otroligt bra!!
 
Efterspelet
Från att samtalet avslutades så slutade faktiskt min hand att vara något övernaturligt, något konstigt och främmande. Från och med det samtalet så var det bara ett köttsår. Det var en konstig känsla, men jag minns det så starkt att min syn på min hand förändrades.
 
Jag såg till att fira! Köpte tårta till jobbet och pommac (älskar det där pouff-ljudet)!
 
Den 16 oktober åkte jag och tog bort mina stygn.
Såret såg fint ut även om det såklart kanske ser lite makabert ut.
 
Några dagar till och även plåstren åkte av.
Resultatet ser ni här nedan, även om det krävs några dagar till för det att se riktigt fint ut kan jag tro.
 
 
 

 
 
Det känns bra att få berätta en historia som jag egentligen trodde skulle vara över för längesedan. Hur livet kan rubbas ur vardagsrutinerna bara genom ett samtal.

Det känns som att jag hade tur och jag är otroligt tacksam till de som såg mitt födelsemärke och reagerade på det. Otroligt tacksam annars hade jag nog fortsatt gått runt med det ett bra tag till.
Nästa steg blir en riktigt grundlig koll av min hud hos en hudspecialist, vilket känns riktigt bra. Jag är verkligen jätteglad för allt sjukvården har gjort för mig.
 
Jag hoppas även kunna inspirera dig.
Att ta dig tiden att gå igenom din kropp. Titta och se om du hittar något knepigt födelsemärke.
Har det växt?
Kolla upp det.
Mitt var bara 4 mm och innehöll ändå hudcancer.
 
Hittar du något?
Boka tid, ta bort skiten.
Gör det bara.
Gör det nu.
 
 
 
 

Sista helgen i september

2018-10-01 / 18:12:00

Vilken ren och skär röjarhelg jag har haft!
Balkongen är nedpackad i ikea-påsar (dvs golvet), stolar och sommarskor har burits ned till källaren och en riktigt storstädning har pågått. Jag hatar att städa, men när det blir så där riktigt fint och snyggt så blir man ju lycklig inombords må jag säga. Så nu är allt skinande rent. Hann ju t.o.m se några avsnitt av Vanderpump Rules när jag ändå var i farten.
 
Pricken över i?
Amanda, Selma, Ullis och Sanna kom förbi och hade med sig både paket och fika <3 Göölli dom!
Men vad som var i paketet postar jag nog imorgon ;)
 
Just ja!
Sista september var ju även lite speciell då jag har rört mig hela september. Dvs joggat med två-tre dagars mellanrum hela månaden. Det är en stor bedrift på många sätt.
  • Jag trodde jag hatade att jogga. Men även om det kanske inte är så roligt, så kan jag ändå se tjusningen i det.
  • Jag började träna för femte gången i år. Det här med uthållighet har väl aldrig varit min grej? ^^ haha
  • Jag har joggat sedan jag och Sandra sprang colorrun 18/8.
Det känns bra. Men som sagt så är jag duktig på att sluta med saker som jag börjar med.... Kanske för att jag inte riktigt har något mål? Nu har jag några olika mål med detta och dessutom så vill jag FIRA.
 
Jag tror på positivt tänkande och firande av saker. Att peppa sig själv och hela tiden tänka att det är skönt och härligt att jogga hjälper min hjärna att sakta men säkert ställa om sig själv. Att fira tror jag är viktigt för att känna att man har klarat ett delmål.
 
September är avklarat = Firar med att köpa ring!
 
Såg på vårt allas Facebook att min vän Jennifer precis startat företaget Evjéli och säljer smycken. Riktigt fina smycken som jag fastnade för. Därför blev DENNA inhandlad igår. Bra sätt att fira på va?
Surfa in vet ja och kika på fina smycken!
 
 
 
 
 

Hayu

2018-09-26 / 22:08:00

Jag har blivit helt frälst i en ny sida vid namn Hayu.
Hayu är typ som Netflix eller Viaplay, men kostar bara 49 kr/månaden och har alla otroligt många reality serier. Jag är främst frälst i "Vanderpump Rules", som mina ögon beskådade för många år sedan via tv3. Men som vanligt när det gäller tablåer så flyttas program och vips så kan man inte längre följa sitt favvoprogram längre.
 
Länge suktade jag efter Vanderpump Rules, såg med bestörthet hur nya säsonger spelades in, hur den amerikanska tvpubliken fick sitt behov tillfredsställt och hur jag själv lämnades ensam i etern.
 
Så kom dagen då jag såg nytt ljus på tillvaron. HAYU kom till Sverige! Vips så vändes livets mörker till ljus och alla levde vi glada och lyckliga i alla våra dagar.
 
Nä men jag blev helt seriöst jätteglad av att äntligen få följa Vanderpump Rules igen. Det är som en liten godisskål på kvällarna liksom. Det finns ju även andra realitys om man är intresserad av t.ex. Keeping up with the Kardashians eller i princip alla "Real housewives of..".
 
Hayu rekommenderas varmt till alla oss som suktar efter amerikansk reality.
 
 

Höst

2018-09-26 / 17:16:00

Det är något himla fint med hösten. Den är liksom så speciell i mina ögon. Om jag skulle transformeras till en årstid så hade det garanterat varit höst. Alla vackra färger, den kyliga luften, mogna bär och frukter, mysiga och varma kläder. Amazing.
 
 
Har jag berättat att jag börjat träna för femte gången i år btw? ^^ Sedan jag och Sandra joggade Colorrun har jag hållt i joggingen och tar mig ut några gånger i veckan. Det känns faktiskt bra. Men får kanske förtälja mer om det nån annan gång. :)
 
En helt annan grej som jag också måste dela med mig av är det här med att skära i tvål. Haha låter ju helt sjukt men ganska härligt att titta på. Det är alltså folk som helt enkelt skär i tvål. That's it.
 
 
Går säkerligen att hitta på youtube ^^
 
Vad mer händer och sker. Jag har fyllt år. Hela 27 år. En bra siffra ändå känner jag? Kände mig inte riktigt som 26, glömde konstant bort siffran. I våras gick det så långt att jag till och med tog fram kalkylatorn på mobilen och slog in 2018-1991= 27, eftersom jag helt glömt bort hur gammal jag var.
 
Men jag hade en urmysig födelsedag. Åkte hem över helgen och umgicks med föräldrar och bror med familj. Toppen toppen verkligen!
 
 
Fick mig en kattmössa till och med! Det är inte dåligt alls vill jag säga. Jag och modern for ner på någon form av slöjdmässa och tittade på fina skapelser i ståltråd, trä, tyg och garn. Jojo! Då blev man med kattmössa minsann, haha helskön faktiskt. I like it!
 
September börjar ju dessutom lida mot sitt slut och det känns som att det gick fort? Känns som att jag fyller mina dagar konstant och som att jag åker rutschkana genom veckorna. Därav lite blogginlägg.
 
Teatern har ju även börjat! Trevligt! Det vankas 40-årsjubileum och om ni surfar in på Kvartersteaterns facebook (Kvartersteatern Sundsvall) eller instagram(@kvartersteaternsundsvall) så kan man få en vink om vad för pjäs vi ska spela i sommar.
 
Mmh.. nu ska jag fortsätta njuta av hösten med lite grönt (hör och häpna) té med ingefära och chili. De blir fin fint!
 
 

Mat de e gatt de

2018-09-15 / 13:08:54

 
Jag älskar verkligen mat. Att uppleva olika smaker och låta de olika rätterna dansa tango med mina smaklökar, det är helt amazing. Så i veckan slog jag upp kokboken igen och försökte mig på ett nytt recept.
 
Skåda, dragonköttbullar!
 
 
Herre min get! Så gott det var. Jag som aldrig gjort köttbullar tidigare (hör och häpna) tyckte detta blev helt underbart gott. I receptet skulle man dock ha kycklingfärs, Coop hade slut på denna så det fick bli vanlig nötfärs blandat med lök och citronskal(!). Stekte dessa en stund och flidde ner matlagningsgrädde och turkisk yougurt samt DRAGOOON.
 
Det blev magi! Dragon, kött och citron gifte ju sig kanonbra ihop. Tillsammans med ris blev det en riktigt god och mättande rätt.
 
Slog även på stort och tillagande Halloumistroganoff när jag ändå höll på. Den blev magiskt god den med. Fantastiskt!
 
Hallomistroganoff 9/10
Dragonköttbullar 9/10
 

Val och grejer

2018-09-11 / 12:30:00

Det är något speciellt med valtider. En del håller till varje pris tyst om vad man röstar på, andra skriver inlägg på inlägg på inlägg om vad man ska rösta på. Man vill påverka varandra på olika sätt och vis, kanske visa vad man står för eller berätta vad man tycker är rätt och fel.
Personligen har jag också delat en del inlägg om vad jag tycker är rätt och fel. Jag har även diskuterat på ett väldigt sakligt sätt med en person som haft mina motsatta tankar.
 
Det är ganska häftigt att stå upp för sina egna värderingar! Jag känner mig väldigt stolt över mig själv när jag berättar för andra människor vad jag står för. Det är lite grann som att ha en argumentations presentation framför ett antal människor, äga scenen och ta i från tårna "Det här står jag för och det här tycker jag är viktigt!". Applåder och visslingar.
 
 
Så kom valdagen. Jag tycker nästan det är lite högtidligt? Lite som julafton. Vi alla tågar till vallokalen och gör vår plikt, uppklädda lite lagom och övervakar noga hur de ansvariga släpper ner ett, två och tre kuvert i rätt ordning. Fint.
 
 
Sedan satt jag uppe till midnatt och tittade på valresultatet.
Det kändes lite grann som att ingen vann i mina ögon, förutom möjligen ett parti som råkade bli vågmästare. Hej å hå. Resultatet blev ju i princip likadant som förra gången? Nästan.
 
Så nu väntar i alla fall jag på det slutgiltiga resultatet och personrösterna som jag tror visar sig på fredag. Det ska bli spännande. :)
 

AW

2018-09-08 / 16:20:33

Sofia, Sara, Anna och jag tog oss en AW igår efter jobbet. Testade på restaurang Libanon, vilket var gattans. Därefter promenerade vi mot Udda för att ta en å annan drink.
 
 
Lövely pepz! Vi såg en nötkråka på vägen dessutom. Dom är ju tydligen ganska lagom sällsynta?
 
 
Udda! Som tydligen fortfarande hade sin uteservering öppen med infravärme. Mysigt! Det blev några drinkar minsann och ska man dricka riktigt bra drinkar i Svallis så ska man antingen gå på Udda, Rå eller Invito. Dom kan verkligen sina grejer.
 
 
Skulle jag ha en signaturdrink så hade det varit denna. Amaretto Sour. Mandellikör är ju fruktansvärt sött, vilket jag älskar att blanda med mjölk (smakar precis som kubb) även om jag alltid köper Disaronno men det är ju bara ett annat märke på mandellikör :)
Amaretto Sour, är en mandellikördrink fast i en "sur" trappning. Precis som att en sur godis fortfarande är söt så är även denna drink söt, men ändå sur. Skitgod! Beställ den nästa gång vet ja.
 
Vi testade lite olika drinkar under kvällen, men min favorit förutom den här ovan blev nog en kaneldrink som smakade pepparkaka. Skickliga bartenders kan verkligen göra under med drinkar.
 
Det blev en grymligt fin kväll med massa snickelisnack och fina drycker.
Tack för det<3
 

Faderskapshelg!

2018-09-08 / 09:09:00

Förra helgen hade jag besök av världens bästa daddyo!
Det blev verkligen en toppenhelg på alla dess sätt och vis. Vi började vår fredag med mat på Innergården. Riktigt blodiga oxfiléer blev det. Mums!
 
Men förutom att hälsa på mig så var faktiskt faderskapet på turné! Han är nämligen med som konferencier för bandet Cool Candys. Så jag fick hänga på denna lördag när bandet + pappa hade sin musikkväll i Kvissleby och tro mig när jag säger att det var riktigt kul! Det är ju inte alls min musiksmak, men det gjorde liksom inget utan det blev en riktigt härlig och rolig kväll.
 
 
Jag drog nog ner medelåldern en hel del, men det gjorde mig verkligen ingenting. Jag satt bredvid ett jättetrevligt äldre par som hade lyssnat på Cool Candys (med originalmedlemmarna) när de var yngre och såg framemot en trevlig kväll. Å trevligt blev det!
 
 
Pappa kom in och presenterade bandet och förklarade att det skulle bli allsång, korv med bröd, dans om man ville och quiz. Så vi började med att quiza och lyssna på lite svängiga låtar.
 
 
Jag tog faktiskt och bjöd upp käre fadern under en låt och dansade lite bugg. Så himla roligt!
 
Vi sjöng, lyssnade på en intervju, tävlade om fina priser, och hade en förhimla trevlig kväll, alla vi som var där. Därför skulle jag med glädje rekommendera alla som är i närheten att gå och se dom nu när de fortsätter sin turné. Även om det inte är min musiksmak som sagt, så hade jag en jätterolig kväll som jag verkligen absolut inte ångrar att jag gick på.
 
 
 
Därefter åkte vi hem och hade en tokhärlig lördagskväll med kantarelltoast. Så himla gött!
 
 
Möms!
 

Födelsemärket Del 2

2018-09-07 / 16:22:00

Ni kanske läste i det HÄR inlägget om min tripp till läkarn för att kika om det var en bra idé att ta bort ett födelsemärke. Nu har jag faktiskt varit och tagit bort det och det gick till ungefär så här.
 

 
Dagen var kommen, dagen då en för mig okänd människa skulle ta en skalpell och karva lös en bit av min hud som råkade ha en knepig fläck på sig. Jag kände mig en aningens nervös även om min kollega Sara gjort samma sak och sagt att det knappt kändes för henne.
Jag visade stolt upp min hand på fikarasten "Titta! Den här biten av min hud kommer ni aldrig få se igen!" Intresset var inte jättestort. Men det kändes ändå lite häftigt att tänka att precis den här lilla biten av min hand aldrig skulle tillhöra min kropp igen.
 
Klockan slog 15:00. Jag sa hej då till mina kollegor, gick ut i den ganska varma hösttorsdagen och satte mig i bilen. En sak som är fin med att arbeta i Haga är ju att det är så nära till både hälsocentral och sjukhus. Efter att jag parkerat bilen, gått in i de roterande dörrarna till vårdcentralen, visat mitt leg, bett om ett högkostnadskort (detta har ju trots allt kostat mig 400 kr, hälsopengar till landstinget KATCHING), så bad receptionisten mig att sätta mig i väntrum ett.
 
Väntrum Ett. Jag förundrades över arkitekten som kommit på att det var en bra idé att sätta väntrummen precis i mitten av två korridorer plus glasväggar. Med andra ord går det människor konstant bakom och framför en medan man sitter och väntar på att höra "Erika Olofsson". Det kändes precis som att arkitekten skrattat på byggnadsmötet "Haha näääsh inte ska man slappna av i ett väntrum va?! Neeej, vi lägger väntrummen i mitten av korridoren åsså låter vi dom se alla som går förbi så dom tror att någon ska ropa upp dom hela tiden, det blir toppen!". Jääääättebra idé.
 
Jag kände mig en aning stressad. Jag blir lätt det i nya situationer, när jag inte vet på en skala hur ont något kommer göra. "Erika" en läkare gjorde entré bakom mig. "Japp" sa jag och reste mig upp för att följa med honom till något form av rum. En sjuksköterska följde med in i rummet och frågade läkaren "Vill du att hon ska sitta upp eller ligga ner?" Läkaren vände sig till mig och sa "Hur känslig är du?" Jag log en smula och sa "Jag ligger ner", en mening som inte kunde misstolkas på något sätt.
 
När jag låg där och funderade över vad jag skulle genomgå så började jag tänka på alla människor som måste genomgå detta betydligt oftare. Tänk vad många personer som måste opereras flera gånger, som måste ta massa blodprov eller andra stick i fingrar eller andra kroppsdelar. Perspektivet på livet fick mig att känna mig lite lugnare.
 
"Får man någon bedövning" frågade jag. "Nä landstinget sparar ju in på sånt" sa läkaren och log. Jag log tillbaka och tänkte att då är det så. Jag förberedde mig själv psykiskt på den smärtan som skulle komma när skalpellen skulle skära i min hud. "Vilken bedövning vill ni ge?" frågade sjuksköterskan plötsligt och läkaren svarade. Jag kände mig så dum, han skämtade såklart! Godtrogen som man är så hängde jag verkligen inte med på det skämtet, men kände mig lättad när jag förstod att jag snart skulle ha en spruta i min hand som inom några sekunder skulle bedöva området.
 
Det stack till i handen och läkaren frågade "Känner du något?" Bedövningen verkade snabbt och jag svarade att jag inte gjorde det. Han började skära bort mitt födelsemärke vilket stack till lite grann och kändes kanske inte som en solsemester i Grekland. Men härdbart och det var faktiskt inga problem alls att genomgå. Efter att det var borttaget (tog max 30 sek), syddes jag ihop och fick ett vattentättplåster. "Det här var ju som att tatuera sig fast tvärtom" sa jag glatt.
 
 
Så gick det till när jag skulle ta bort mitt kära födelsemärke. Nästa fredag får jag ta bort stygnen och den lillabit de tog bort åker på analys. Läkaren trodde inte att det var någon fara, men att det alltid är bra att kolla upp om man funderar på något.
 
Det blir nog även summan av kardemumman i denna historia. KOLLA UPP ERA FÖDELSEMÄRKEN. Man vet ju faktiskt aldrig? Det är väl trots allt bättre att vara på den säkra sidan. Inte sant?
 
 
 

RSS 2.0