2014-10-24 / 20:40:53

Det är fredagskväll och jag sitter i min soffa som råkar vara av färgen beige. Lägenheten är av städbehov, ändå sitter jag här med min femte kopp té idag och lyssnar på musik.

Musik som jag aldrig hade lyssnat frivilligt på, om det inte var för Spotifys egenkomponerade låtlistor. En sådan råkade jag trycka på.

 

För tillfället spelas "You and I" med One Direction. Lugna låtar och melodier når mina öron innan dom sakta fortsätter i en oändlig spiral av låtar som en efter en tar slut.

 

Mina tankar vandrar iväg till aktiviteter som ger mig själv ett inre lugn. Piano.

Hade jag haft ett piano i min lägenhet hade jag engagerat min hjärna och mitt muskelminne till denna aktivitet. Inte ett sånt där el-piano, utan ett i trä. Ett i trä, där man kan trycka ner tangenterna i en lagom takt för att få fram bästa känslan och melodin.

 

Piano. Jag har spelat piano i tio år, tio år av lektioner. Jag är långt ifrån ett musikaliskt geni. Det är snarare min andra hjärnhalva som har lärt muskelminnet samt läsandet av noter som givit mig några låtar i min repertoar. Men i ärlighetens namn tror jag att jag uppskattar denna förmåga mer nu, i efterhand. Jag anser nämligen att det inte är många aktiviteter där man kan gå in i musikens toner så känslomässigt.

 

Det här med att spela framför publik då? Jag har många gånger spelat framför människor och vuxit genom det lika många gånger, aldrig backat fast jag tyckt att det varit obehagligt och jobbigt. När man framför ungefär 70 personer spelar fel och måste avbryta, då är det jobbigt. Det är till och med fruktansvärt jobbigt.
Det modiga är att våga göra det igen.
Även om det är lika jobbigt varje gång, speciellt när tankarna på att misslyckas finns hängande i luften.

 

Men det är så man växer. Kanske var det den gången, när jag kanske var omkring 14 år.. som jag kom underfun med att jag hatar att misslyckas? Men inte värjer mig för en utmaning? Utan utsätter mig för den igen och igen?

 

Piano är lika med harmoni för mig. Självklart beroende på vilken låt som ska spelas och i vilket sammanhang, men det är ändå en form av harmoni och ett känslomässigt instrument. Därför saknar jag det lite idag.

 

Det är fredagskväll och här sitter jag i min ack så ostädade lägenhet.

Tékoppen är slut och mitt kreativitetssug kommer troligen gå över till ståltrådsskapande.

Några odöda ljus ska tändas innan kvällen ser sitt slut och övergår till natt.

 

//Erika