2016-10-09 / 22:58:00

Morfar. Min bästa morfar. Min mammas pappa. Kjell Andersson.

"Ettnollnolltretre". Jag hör hans klara men ändå dova röst i luren och jag svarar "Hej morfar, det är Erika". 

 

När jag tänker tillbaka på morfar, så ler jag finurligt. Så som han gjorde. Han hade en fantastisk, lite oväntad humor och intelligens. Jag kan se honom framför mig. Svart/grått tunnare hår, pliriga ögon, lite vankande gångstil sedan ett tag tillbaka, gärna skjorta eller en tjockare överdrags tröja, en käpp och gråa byxor. Kanske sitter det även en baskerliknande keps på huvudet?

 

Han var väldigt smart min morfar. Han var med och spelade kortspel, pratade om människor han mött, skogen eller någon nyhet som var i ropet. Ibland fick jag känslan av att han visste mer än vad han sa, en klipsk gubbe helt enkelt. Intelligent.

 

Min morfar är strongt förknippat med Backe och speciellt det röda huset som står i backen, precis vid vattentornet. Där har jag och mina bröder, min familj befunnit oss många gånger. Fiskat, sovit över, läst Kalle Anka tidningar. Jag minns min mormor, Hia eller Hildegard som hon egentligen heter. Minns när hon hade bakat en gräddtårta med en sol ritat med någon form av rödgele ovanpå. Jag kunde inte låta bli att dra med fingret på kanten och slicka av grädden. Mamma stoppade mig, men mormor sa att det var lugnt, det klart jag fick göra som jag ville. Tokigt minne, men det sitter kvar. Alltid välklädd minns jag henne, precis som min egen mamma, kanske med en brosch?

 

Jag minns hur vi parkerade utanför huset. Tryckte ner dörrhandaget, som var lite extra lätt att öppna. "Hallå där, är det finfrämmande som kom" kan jag höra morfars förvånade röst. Kanske satt han nyss på den höga stolen vid fönstret, lyssnade på radio eller läste tidningen. På den höga stolen satt jag alltid. Special plats á la Erika. Minns inte om jag och brorsorna bråkade om den? Men jag satt hur som haver alltid där. Det var lite speciellt.

 

"Nej inte kött och potatis.. det blir alltid kött och potatis och sås". Det är jag som beklagar mig.. kanske tioåriga jag? När vi var i Backe åt vi väldigt ofta just kött, potatis och sås. Nu när jag tänker tillbaka på det så blir det ett minne att lé åt, men jag minns ganska väl att jag nog suktade efter makaroner och korv egentligen. Glass med bär, var också en typisk Backe-rätt. Det hörde som till? Hallon i en stor skål av glas, som såg ut som en båt. Vaniljglass. Alltid med svarta prickar i. Jag mosade mina hallon med glassen och rörde runt tills det blev äkta hallonglass. Självklart fanns det hjortron med, även om jag inte var förtjust i det. "Ta mä en ask, jag har så fullt i frysen" - Morfar som gärna ville att vi skulle ta med oss en ask med bär eller två hem till Ström.

 

"Erika det finns dricka i källarn". Hos morfar fanns det läsk. Det var lite speciellt med tanke på att vi inte drack läsk så ofta hemma. Tände lyset till källaren och tassade ner. Det var kallt på golvet. Jag tog på mig träskorna som stod vid dörren. Passerade kaminen och ett badkar (förundrades alltid hur någon ens funderade på att bada i denna kalla atmosfär), igenom en dörr och öppnade sedan dörren till höger. Det var som ett äventyr i sig att hitta läsken. Men där stod den i röda backar, olika smaker. Kanske blev det en Champis? Eller Pommac? Trocadero? Eller en guldricka (som min farfar sa).

 

När man kom till Backe blev det alltid fika. En bricka av mörkt trä stod på bordet. En sockerkaka? Rullrån? Eller kanske rulltårta? Bjöds det på. Kanske satt vi på en stol som pös ur sig all luft? En röd pall som gav ifrån sig ett "pysch" när man satte sig på den. "Visst har du bakat själv?" sa pappa med humor och finurlighet i rösten, morfar svarade lika finurligt "jajjemänsan".

 

I huset fanns det även en lekskrubb. Där fanns min mammas och hennes systers leksaker. Dit gick jag alltid som barn. Skor, en barbiedocka, Kalle Anka tidningar (som man gärna läste i hammocken ute på gräsmattan), en åsna, en stor docka, mini klänypor, klossar.. allt möjligt. Det var alltid kul att gå upp och se vad man skulle hitta på här näst.

 

Påsk i Backe hörde ihop. Rudsjö [Ruschhsjö] pimpeln och middag hos morfar. Kanske hann man kika lite på tv innan maten eller läsa en god bok? Jag måste säga att jag förknippade huset med känslan av lugn. Att gå från rum till rum, observerandes på en tavla, små glaskulor i burkar mellan fönsterglasen, böcker av alla dess sorter, visdomsord, diplom, kort, den branta trappen till övervåningen. En lek jag introducerades av var att gå runt i huset med en spegel. När det kom en kant i spegeln (som då var i taket) fick man hoppa över den (fast på golvet).

 

Vi sov över i Backe lite då och då. Sov man på övervåningen, kunde man ligga i sängen på rygg och gå med fötterna i taket och se hur många plankor man nådde, innan man blev för kort. Huset hade nämligen ett snetak.

 

Även om jag vet att morfar var en bra jägare, så minns jag inte så mycket av det. Kanske var jag inte så intresserad? Någon jag däremot var mycket intresserad av, var Plunta. Den första hunden jag mötte i mitt liv. Plunta var en hamilltonstövare med ganska fet päls men i mina och mångas ögon världens snällaste hund. Morfar kunde släppa ut henne på kvällen, så hon kunde kissa ute för att sedan vissla in henne igen. Hon kom alltid trofast tillbaka.

 

Vad minns jag mer?
Den gröna porslinsskålen med kokta grönsaker, tunnbrödet, kaffedoften, affischen med apan på toa, de prickiga tapeterna som man kunde forma till figurer, ljusstaks manschetterna som hade kristaller hängandes från dem.. dessa tog jag på huvudet och låtsades vara en prinsessa, den lilla katten (som nog var en räv, som faktiskt finns i min lägenhet just nu), porslinsäggen, stolarna, taklampan, cykeln, traktorn...och mycket mer.

Vad minns jag av morfar?
Hans skratt, hans leende, hans förmåga att köra sin gråa bil utan glasögon (medan man själv har dragits med glasögon sedan man tolv), cigarettpauserna, hans "Jaaha", hans ångermaländska dialekt, hans näsduk som han alltid hade med sig, hans roslande hostning, hans förmaning "Men du ta det lugnt på vägarna, man får hellre komma sent", en snaps eller två tog han gärna men inget som märktes på hans sinne, hans eftertänksamhet, hur han gärna berättade hur något var med en nickande gest "joo..jo så va det", hur han alltid vinkade på trappen när man åkte från Backe, hur han inte ville vara till någons besvär, att han ringde lite nu och då, hans gångstil och mest speciellt hans finurliga min.

 

Man pratar om hur man har förlorat en annan människa. Men jag kan inte se att jag har förlorat min morfar, för han är väldigt levande inom mig. Jag skriver dessa ord och ler när jag tänker tillbaka på honom, även om det har varit en jobbig dag som man kanske insåg skulle komma. Saknad, det är ett bra ord.

 

"Du får ha det så bra" säger han dovt och jag önskar honom detsamma. Därefter säger vi hej då eller som min morfar sa "Heja heja". <3