Det gör mig glad att många läst mitt förra inlägg.

Att många kanske fått upp ögonen för sina märkliga födelsemärken/pigmentfläckar och förhoppningsvis kollar igenom sin hud en extra gång (utan att göra det till en manisk grej).

 

Det var faktiskt något som sjuksköterskan sa till mig efter att vi opererat bort huden.

"Efter det här ska du ju självklart fortsätta kolla igenom kroppen regelbundet som alla borde göra, men utan att det blir maniskt". Ganska glad att hon la till det lilla sista. Man vill ju verkligen inte att det ska bli en mani att kolla efter förändrade födelsemärken. Men det är helt klart viktigt att fortsätta titta och reagera om något ser knepigt ut.

 

Jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer och tankar. <3

 

Nu mår jag bra, såret läker ihop bra och jag har inga komplikationer av det. Nästa stopp blir den 14 november, då en hudspecialist får kika igenom min hud och se om det finns fler knepiga prickar. Hårbotten är ju tex ett område man kanske inte tänker på? Känns skönt att få bli bedömd av någon som vet vad dom letar efter.

 

Vad har mer hänt under dessa dagar?
Man har ju njutit av hösten deluxe. Älskar hösten, även om jag längtar till den ljusa vintern med. Under gårdagen föll det minsann lite snöflingor här i Svallet. Mycket välkomnande.

 

Dock osäker om pjäsens namn är offentligt ännu.

Kan väl avslöja att det är en berättelse du garanterat hört förut och troligen sett. Det kommer bli magiskt bra helt enkelt!

 

 

Innan du läser vidare vill jag att du ikväll eller imorgon ställer ett alarm för att
kolla dina födelsemärken/pigmentfläckar.
Ser det ut som att något har förändrats?
Ser något lite konstigt ut?

 

Boka en tid hos din vårdcentral för att kolla upp det.

Gör det bara.

Det är viktigt.

 

 

Jag har tidigare skrivit om mitt förändrade födelsemärke HÄR och hur det gick till att ta bort det HÄR. Helt ärligt trodde jag verkligen att den lilla historian om mitt födelsemärke var slut där. Men det blev inte alls så faktiskt.

 

 

Dagarna gick efter mitt besök hos läkaren på vårdcentralen. Jag tänkte att jag snart skulle hitta brevet från Region Västernorrland "Inga konstiga förändringar fortsätt som vanligt, hörs inte på ett bra tag nu, Ha dä". Det kom inte riktigt ett sådant brev. Det kom ett helt annat brev som löd typ "Vi har hittat osäkerheter i ditt födelsemärke, en kirurg kommer höra av sig inom kort".

 

Okej?

 

Jaha?

 

Vad betyder det? Osäkerheter? Det kändes ju inte alls så speciellt säkert som det kändes när vi tog bort det. Det kändes ju inte alls lika säkert som jag kände mig 2 sekunder innan jag öppnade brevet.

 

Jaha.

 

Dagarna trillade ju på ändå. Jag tänkte inte så mycket på det där brevet. Tänkte att det kanske var nån liten förändring som dom skulle snacka om där borta på sjukhuset. Typ: "Lars vad tror du om den här förändringen, ser lite ut som en hund", "Nej du Greta jag tycker den ser mer ut som en katt" osv. DÄ Ä LÖÖÖGNT.

 

Det gick ungefär en vecka. Måndag den 1 oktober ringde en sjuksköterska till mig.

 

"Jo på onsdag så ska vi ta bort ditt födelsemärke, kan du 08:40, jo det är också bäst om du tar ledigt resten av dagen och inte kör bil"

HOLD YOUR HORSES WOMAN (jag sa inte det, men tänkte det riktigt högt).

 

Jag hade ju redan tagit bort ett födelsemärke? Va då inte köra bil? Ta ledigt??

 

Sjuksköterskan förklarade för mig att de var tvungen att ta bort ett större område från min hand där mitt födelsemärke hade suttit och att det var bäst att ta ledigt och inte köra bil efteråt.

Men jag hade ju gjort den här proceduren förut? Då gick det ju hur bra som helst att köra bil? Ta ledigt? What? Men okej, jag accepterade det hon sa. Jag skulle infinna mig på sjukhuset om tre dagar, utan bil med hand redo att fli bort lite mer hud.

 

"Varför ska vi göra det här?" frågade jag sjuksköterskan innan vi la på. Jag kom på mig själv med att inte ens frågat varför vi ska ta bort en större bit. Vad var syftet liksom?

 

"Det kan jag inte berätta, det är bäst om en läkare berättar det för dig" sa hon.

 

"Förlåt?"

 

"Ja  nej, jag kan inte berätta det det får en läkare berätta när du kommer hit" upprepade hon.

 

Okej?

 

När människor undanhåller information om ett hälsotillstånd så blir man en aning förvirrad och osäker. Vi la på. Hade mina tankar inte snurrat förut gjorde dom definitivt det nu. Ovisshet. Vad menade hon nu? Vad sa hon egentligen? Jag förstod absolut ingenting. När jag tänker på det här minnet så känner jag det även i min kropp, eftersom det är ganska starkt. Det är en osäkerhet som sprider sig in i armarna genom vener och in i hjärtat, andetagen blir kortare och ögonen spärras lätt upp i en förvånad blick.

 

Jag gick runt på kontoret eftersom jag fortfarande jobbade och berättade hur förvånad jag var över samtalet. Jag ringde min familj och förklarade vad sjuksköterskan hade sagt och hur förvånad jag var över det.

 

Under dessa 2 dygn, hann jag tänka det mesta. Precis alla tankar man kan ha. Men jag är en postiv människa så även om tankarna for iväg åt alla håll så höll jag mig positiv.

 

Jag tog bussen upp till sjukhuset. Det kändes konstigt, jag som alltid kör bil. Min blick landade på min arbetsplats som for iväg i takt med bussens rörelser. 

Jahapp. Där inne pågick vardagen samtidigt som jag levde i ovisshetens mörka land. Jag såg dock en liten ljusglimt i att det kändes lite spännande? Vad skulle egentligen hända? Vad skulle vi göra? och varför?

 

Receptionisten berättade för mig att jag skulle till Ortopedmottagningen. Jag styrde mina fötter ditåt och satte mig i ett väntrum. När det var min tur ropades jag upp av en läkare som berättade att vi först skulle prata lite innan vi började operera bort hudbiten.

 

Vi satte oss i ett avskilt rum som luktade sjukhus. Ni vet? Den där doften svagt av alkogel typ? Jag satte mig tillrätta vilket också läkaren gjorde och berättade att det är viktigt att jag förstår vad som ska ske. Han frågade "Har du fått någon information om varför du är här?" Jag svarade lite halvt leendes att jag inte visste. "Jag förstod nästan det, det är så här att vi har hittat...."

 

Här någonstans förvandlades hela rummet. Jag befann mig plötsligt i en megastor fiskskål som sattes över min kropp, jag puttades ned i en stor simbassäng medan jag urskiljde läkarens ord och jag blev ledsen och rädd på samma gång.

 

De enda orden jag hörde från detta samtal var: "Det är så här att vi har hittat CANCER... ALLVARLIGASTE AV HUDCANCRARNA... MALIGNT MELANOM...KAN FINNAS LITE ÖVERALLT... BAKOM ÖGAT..."

 

Dessa ord är påriktigt de enda orden jag kommer ihåg från det här samtalet. Men läkaren var jättelugn och trygg under hela samtalet och han höll säkert en jättebra monolog också.. bara det att jag helt ärligt inte minns vad han sa. En annan sak som han säkert sa var att den här hudcancern som jag precis fått veta att jag har i min hud befann sig på den här fläcken, på mitt födelsemärkesfläck. Tanken var därför att ta bort mer hud runt omkring fläcken för att se så att cancern inte har spridit sig längre in i kroppen.

 

Jag fick gå in i ett nytt rum. Två sjuksköterskor och ett väldigt grönt upplyst rum mötte mig. Precis som på film tänkte jag och fick ta av mig mina ytterkläder. Något som kändes kymigt var att jag skulle tvätta mina händer och armar, ända upp till armbågarna tre gånger själv. Det kändes olustigt att stå där med tankarna gnagandes medan jag täckte mina armar med landstingets tvål. 

 

Jag fick därefter lägga mig på en brits med handen på något form av bord bredvid. Blandade känslor fanns inom mig, nedstämdhet men ändå vid gott humör. Vi skämtade och pratade ganska mycket i rummet, god stämning och jag kände mig trygg. Jag fick berättat för mig att om hålet blev för stort (tanken var alltså att ta ca 2 cm runt omkring märket, dvs 4 cm hål), så skulle de ta hud från min underarm och sy ihop med hålet. Fick en liten "Face off" känsla på hela operationen, en bra film för övrigt.

 

Min hand/arm tvättades med gula tussar och vi skämtade om att dom hade lite dålig syn på den här avdelningen. En nål stacks in i min hand och bedövningsmedlet verkade snabbt. Tydligen kunde vissa känna av hjärtklappning av adrenalinet i bedövningen? Inget jag kände av, även om hela situationen var annorlunda. Ett skynke sattes upp mellan mig och min hand. Jag såg alltså aldrig något från själva operationen men  jag var vaken under den.

 

"Gör det ont när jag nyper här?" frågade läkaren, jag svarade att jag kände något men att det inte gjorde ont. Precis som det skulle med andra ord. Så var det dags.

Ni vet en sån där blodtrycksmätare? Som är ganska obehaglig när den klämmer åt armen? En sån-isch sattes på min överarm och pumpades upp automatiskt för att klämma åt.

 

Man gör tydligen så? Stryper armens blodtillförsel för att kunna operera. De klassiska myrorna trillade in i min arm och ville påminna mig om att det inte var en sån bra idé att strypa blodtillförseln... men efter någon minut slutade myrorna krypa i min arm.

 

"Men nu känner jag ingenting? Ska det vara så?" sa jag förvånat. Sjuksköterskan förklarade att det är hjärnan som har vant sig vid känslan, vilket inte lät som en jätterolig förklaring det heller kände jag  ^^ 

 

Själva operationen tog längre tid än förra gången, men överlag så gick det snabbt. De behövde inte heller ta hud från min underarm utan läkaren visade stolt sina sydda stygn. "Jag har aldrig varit ett fan av syslöjd" sa jag skämtsamt, läkaren höll med och sa att det var roligare att sy i hud ^^ haha

 

Jag fick faktiskt se den biten av hud som de tog bort, vilket var en ganska stor bit. "Tur man inte hade några tatueringar precis där då" sa jag och kunde inte sluta tänka på filmen "Face off".

 

Ett stort bandage fick jag på handen och instruktionerna hur jag skulle sköta bandaget upprepades minst 3 gånger innan jag fick be dom ringa upp mig dagen efteråt. Det var helt enkelt för mycket information och intryck för en dag. Något jag dock bad dom upprepa var om Malignt Melanomet nu fanns i hela min kropp eller om vi nyss tog bort det. Sjuksköterskorna upprepade att det bara fanns i min hand och att målet var att det nu var helt borta.

 

Att gå ut från operationssalen, från avdelningen och komma ut till resten av mänsklighetens vardag kändes overkligt. Jag var fortfarande ganska chockad och ledsen vid det här laget. Det kändes konstigt och jag ställde mig och googlade på Malignt Melanom och blev lite klokare på cancerformen.

 

Stegen fortsatte ut till den friska luften. Jag satte mig på en parkbänk. Tanken var att jag skulle ringa min fina kollega Sara som sagt att hon kunde skjutsa hem mig. Jag orkade inte riktigt göra det på en gång, utan tog mig tiden att sitta och acceptera känslorna som flödade inombords. Det var ett jobbigt besked att få.

 

Men två saker var riktigt bra: Jag hade kommit i god tid. Det var ett tidigt skede av hudcancern och läkaren hade sagt att köttet kring hudbiten såg fint ut. En komplimang i läkarkretsar I guess ;)

 

Men något att komma ihåg är just att acceptera känslor man bär på. Så fort du accepterar känslan inom dig, så kommer den klinga av fortare. Om du däremot kämpar emot och bråttas med dom så håller de sig kvar. Efter en stund kändes det med andra ord bättre och helt okej :)

 

Jag ringde Sara och fick skjuts hem. Tusen tack kära vän!

 

Från att vara en liten prick till att växa, tas bort, diagnoserats hudcancer och därmed ta bort en större bit hud. Ungefär där är vi i berättelsen i detta nu. Här nedan kommer det komma en hel del bilder på min hand, så är du känslig så får du kanske avstå från att fortsätta scrolla.

 

 

 

Vilken ren och skär röjarhelg jag har haft!

Balkongen är nedpackad i ikea-påsar (dvs golvet), stolar och sommarskor har burits ned till källaren och en riktigt storstädning har pågått. Jag hatar att städa, men när det blir så där riktigt fint och snyggt så blir man ju lycklig inombords må jag säga. Så nu är allt skinande rent. Hann ju t.o.m se några avsnitt av Vanderpump Rules när jag ändå var i farten.

 

Pricken över i?

Amanda, Selma, Ullis och Sanna kom förbi och hade med sig både paket och fika <3 Göölli dom!

Men vad som var i paketet postar jag nog imorgon ;)