2018-09-07 / 16:22:00

Ni kanske läste i det HÄR inlägget om min tripp till läkarn för att kika om det var en bra idé att ta bort ett födelsemärke. Nu har jag faktiskt varit och tagit bort det och det gick till ungefär så här.

 

 

Dagen var kommen, dagen då en för mig okänd människa skulle ta en skalpell och karva lös en bit av min hud som råkade ha en knepig fläck på sig. Jag kände mig en aningens nervös även om min kollega Sara gjort samma sak och sagt att det knappt kändes för henne.

Jag visade stolt upp min hand på fikarasten "Titta! Den här biten av min hud kommer ni aldrig få se igen!" Intresset var inte jättestort. Men det kändes ändå lite häftigt att tänka att precis den här lilla biten av min hand aldrig skulle tillhöra min kropp igen.

 

Klockan slog 15:00. Jag sa hej då till mina kollegor, gick ut i den ganska varma hösttorsdagen och satte mig i bilen. En sak som är fin med att arbeta i Haga är ju att det är så nära till både hälsocentral och sjukhus. Efter att jag parkerat bilen, gått in i de roterande dörrarna till vårdcentralen, visat mitt leg, bett om ett högkostnadskort (detta har ju trots allt kostat mig 400 kr, hälsopengar till landstinget KATCHING), så bad receptionisten mig att sätta mig i väntrum ett.

 

Väntrum Ett. Jag förundrades över arkitekten som kommit på att det var en bra idé att sätta väntrummen precis i mitten av två korridorer plus glasväggar. Med andra ord går det människor konstant bakom och framför en medan man sitter och väntar på att höra "Erika Olofsson". Det kändes precis som att arkitekten skrattat på byggnadsmötet "Haha näääsh inte ska man slappna av i ett väntrum va?! Neeej, vi lägger väntrummen i mitten av korridoren åsså låter vi dom se alla som går förbi så dom tror att någon ska ropa upp dom hela tiden, det blir toppen!". Jääääättebra idé.

 

Jag kände mig en aning stressad. Jag blir lätt det i nya situationer, när jag inte vet på en skala hur ont något kommer göra. "Erika" en läkare gjorde entré bakom mig. "Japp" sa jag och reste mig upp för att följa med honom till något form av rum. En sjuksköterska följde med in i rummet och frågade läkaren "Vill du att hon ska sitta upp eller ligga ner?" Läkaren vände sig till mig och sa "Hur känslig är du?" Jag log en smula och sa "Jag ligger ner", en mening som inte kunde misstolkas på något sätt.

 

När jag låg där och funderade över vad jag skulle genomgå så började jag tänka på alla människor som måste genomgå detta betydligt oftare. Tänk vad många personer som måste opereras flera gånger, som måste ta massa blodprov eller andra stick i fingrar eller andra kroppsdelar. Perspektivet på livet fick mig att känna mig lite lugnare.

 

"Får man någon bedövning" frågade jag. "Nä landstinget sparar ju in på sånt" sa läkaren och log. Jag log tillbaka och tänkte att då är det så. Jag förberedde mig själv psykiskt på den smärtan som skulle komma när skalpellen skulle skära i min hud. "Vilken bedövning vill ni ge?" frågade sjuksköterskan plötsligt och läkaren svarade. Jag kände mig så dum, han skämtade såklart! Godtrogen som man är så hängde jag verkligen inte med på det skämtet, men kände mig lättad när jag förstod att jag snart skulle ha en spruta i min hand som inom några sekunder skulle bedöva området.

 

Det stack till i handen och läkaren frågade "Känner du något?" Bedövningen verkade snabbt och jag svarade att jag inte gjorde det. Han började skära bort mitt födelsemärke vilket stack till lite grann och kändes kanske inte som en solsemester i Grekland. Men härdbart och det var faktiskt inga problem alls att genomgå. Efter att det var borttaget (tog max 30 sek), syddes jag ihop och fick ett vattentättplåster. "Det här var ju som att tatuera sig fast tvärtom" sa jag glatt.

 

Så gick det till när jag skulle ta bort mitt kära födelsemärke. Nästa fredag får jag ta bort stygnen och den lillabit de tog bort åker på analys. Läkaren trodde inte att det var någon fara, men att det alltid är bra att kolla upp om man funderar på något.

 

Det blir nog även summan av kardemumman i denna historia. KOLLA UPP ERA FÖDELSEMÄRKEN. Man vet ju faktiskt aldrig? Det är väl trots allt bättre att vara på den säkra sidan. Inte sant?