2014-11-21 / 00:26:25

Wiho! Kan med sanningens tunga säga att jag haft en riktigt bra vecka. Den började med kortspel med Olle, Magnus å Anna och slutar med fika med Tove å Elin samt bartendrande på Kåren.

 

Anna har förresten en katt som heter Alsan, galen i katter som jag råkar vara kunde jag inte låta bli att ta x-antal kort som kan ses nedan. :D

 

Men snart nalkas en efterlängtad helg. Ganska skumt hur vi människor lever ibland va? Som det där dataspelet när man har en boll som studsar mellan väggar och en självstyrd platta.

Är vi små studsbollar? Som studsar mellan helgerna?

 

Vi sätter oss i soffan på fredagskvällen och pustar ut för att vi klarat av en lång arbetsvecka och ser framemot en ledig helg. Tänker vi då på att vi faktiskt lever under veckorna också? Ja menar det är ju inte som ett dataspel där vi kan "spara liv" för att sedan använda dessa liv efter vi är klara med vårt arbetsliv. Pause knappen finns tyvärr inte, inte heller kan vi spola tillbaka eller spola framåt. Det här med att leva i nuet är en konst minst sagt.

 

 

_________________________________________________________________________

 

MEEEEN det var inte det jag skulle tillägna det här långa inlägget till.

För i tisdags hade jag återigen träning. Pole Dance steg 3. Det är betydligt svårare än steg 2 och tricken avancerar. Jag har svårare att tro på att mina armmuskler går att lita på och dragningskraften till jorden känns starkare än någonsin. Vad gör man då?

 

Vad gör man när träning känns jobbigt och man vägrar ta i så mycket som man faktiskt kan? Det är då jag motiverar mig själv genom visualisering och lever mig in i en fantasi för att klara av ansträngningen. Jag tror att du kan göra detsamma.

 

När jag var runt fjorton år hade jag en tung låda som skulle förflyttas från hallen till ett bord i vardagsrummet. Min bror Marcus fanns i närheten och jag bad han om hjälp för det var ju faktiskt enklast att skylla på att "Jag orkar inte" och fråga honom om hjälp.

Då sa han till mig "Du får en chokladkaka om du bär lådan till bordet". Erbjudandet var för bra för att stå emot och jag tog tag i lådan som var riktigt tung, men denna gång orkade jag bära den till bordet. Jag minns att Mackan sa något med att "Du ser, med lite motivation går det mesta".

 

Jag minns inte om jag någonsin fick den där chokladkakan (*host host*) hehe, men poängen var solklar. Med rätt motivation så kan man klara lite mer. Min och din motivation idag är kanske ingen chokladkaka men det kanske är något annat? Kanske behöver det inte ens vara materiella ting, utan bara en tanke?

 

Pole dansen i tisdags var svår. I väldigt många veckor har jag kämpat med många trick, många gånger har jag "gett upp" för att jag "faktiskt har jobbat en hel dag" för att "klockan är faktiskt åtta på kvällen", många gånger har dessa påståenden även varit sanna till min orkeslösa kropp, många gånger har det varit andra förklaringar som för lite energirik mat som varit boven.

Just den här tisdagen var lite annorlunda, jag hade energi.

Men lik förbannat var det vissa trick som inte tog sig i  mål. Det var då jag sa till Fia (min tränare) "Dom här tricken funkar inte psykiskt för mig, jag spärrar mig själv, kan inte du visualisera något för mig så fixar jag dom".

 

Det är YTTERST sällan som orden "Jag kan inte" hörs ur min mun nu för tiden. För mig är de orden som gift som sprider sig och förpestar varje liten rörelse, jag vet att jag kan, jag vet däremot inte hur jag tar mig dit. Därför bad jag Fia om hjälp för även om rörelserna kan vara rätt så kanske inte energin och viljan finns.

 

Fia sa därefter "Okej, på den här sidan om stången så brinner det, du får inte nudda golvet på den här sidan". Hjärnan och fantasin satte genast igång och visualiserade eld på golvet, inlevelsen gav mig rädsla. För att visulisering ska fungera måste man nämligen gå in i känslan. Vilken känsla förknippas med eld? Att nudda eld? Att bränna sig? Jo rädsla.

Jag spelar alltså på känslan rädsla för att klara ett trick. Mina händer rörde stången, jag gick två steg. Tog tag i stången med båda händerna för att kasta mig in i en "Jamilla snurr", MYCKET riktigt gick det mycket bättre den här gången och snurren fick mer liv. Viljan var tillbaka.

 

Självklart behövdes mer teknik och fysik ändå, men med lite mer vilja så tror jag att man klarar lite mer. Jag säger inte att "Om det funkar för mig så funkar det för dig" men jag tycker att det är värt att prova. Självklart vet jag även att varför jag troligen är ganska orkeslös på mina pass är nog för att jag jobbar fram till träningen och tar mig inte tid till att käka något emellan. Men mja.. ändå vill jag påstå att ibland behöver man visualisera och leva sig in i en situation för att orka lite mer. 

 

 

Prova det nästa gång du gymmar/tränar/går/ska hinna med bussen, och hojta gärna sedan hur det gick.. så får vi se ^^

 

 

Ha det fint så länge!

//Erika förespråkare för visualisering och inlevelse