Arrax - Ett minnesinlägg
2018-09-05 / 17:04:00
Lena trekantiga öron, små små ben, en lång kropp, en strävare päls, mörka djupa ögon och en lång nos. Till ytan såg nog Arrax-Parrax ut som vilken drever som helst. Självklart med det gemensamma intresset av jakt, som (vad jag vet) de flesta drevrar har. Men Smarre-Parre hade precis som alla hundar och djur, en egen personlighet med sina egna tankar och drag.
Det är något speciellt med djur, både katter och hundar. Jag finner ett speciellt lugnt hos dem, även om jag en gång i tiden var riktigt rädd för hundar av någon anledning. Detta rådde min bror Marcus och Malins första hund bot på, Nicco. När Nicco hade hunnit bli lite äldre skaffade Marcus och Malin en drever, som fick namnet Arrax.
Jag tog och dykte ner i mitt bildarkiv och hittade första bilden jag fick på Arrax. Så söt! Även om jag tyckte det var ett knepigt namn, Arrax? Vart hade jag hört detta förr? Var det inte så gobiten "dammsugare" smakade? Jag blev genast upplyst av bättre vetande att det var Arraksbollen jag tänkte på. Därefter så såg han ju precis ut som en Arrax. En liten brun tuss<3
När Arrax kom och hälsade på för första gången så tyckte jag att han såg så oproportionerlig ut. Världens största tassar på en väldigt liten hund. Men så otroligt söt och han växte ju faktiskt in i sina tassar lite längre fram i livet.
Jag tror ingen sätter emot om jag påstår att Arrax älskade att vara utomhus. Gärna under jakt eller på Holmen där han fick springa fritt.
"Att grisa" var en sån där riktig Arrax-grej. Han kunde sätta huvudet mot en person och gnugga in sig själv med hjälp av huvudet som stötte emot personens ben, samtidigt som han liksom "grymtade". Fruktansvärt gulligt! Det var som att få en riktig gosattack. Något jag uppskattade otroligt mycket och kommer sakna som tusan. Dessutom uppskattade han verkligen täcken. Jag har aldrig stött på en hund som älskat täcken mer än Arrax. Han kröp in i täcket och la sig där inne, så att hela kroppen var täckt (även huvudet), som om han ville vara ifred men ändå ha det gosigt. Livsnjutare, skulle man nog kunna kalla honom.
Min bror Marcus och Malin har otroligt många fler Arraxhistorier att delge. Men vad jag vet har han varit en riktig fighter. Från magproblem till reva i ögat. Han har liksom skuttat på som ändå. Även om han har utmanat ödet ett flertal gånger i jakt på gosaker.
Fina Arrax.
En otroligt egensinnad drever som levde sitt liv till bästa möjliga förmåga. Gjorde det han ville och brydde sig inte så mycket om någon ville något annat. Tog hans tålamod slut så sa han till, ville han gosa eller gå ut så visade han det. Men alltid otroligt snäll och skulle nog aldrig göra någon illa. Han skuttade genom livet på sina villkor. Ibland grisandes med massa täcken, brottandes med Marcus, ute på jakt, gos med Malin och barna, eller sovandes på en pläd. Jag är helt övertygad om att han nog tyckte att livet var ganska fint. Speciellt i hösttider.
En otroligt egensinnad drever som levde sitt liv till bästa möjliga förmåga. Gjorde det han ville och brydde sig inte så mycket om någon ville något annat. Tog hans tålamod slut så sa han till, ville han gosa eller gå ut så visade han det. Men alltid otroligt snäll och skulle nog aldrig göra någon illa. Han skuttade genom livet på sina villkor. Ibland grisandes med massa täcken, brottandes med Marcus, ute på jakt, gos med Malin och barna, eller sovandes på en pläd. Jag är helt övertygad om att han nog tyckte att livet var ganska fint. Speciellt i hösttider.
Arrax och Nicco var ett riktigt radarpar. Den vita huskeyn och den bruna lilla drevern. Jag hoppas verkligen att dom har det bra där dom är nu, förhoppningsvis hälsar dom på min saknade katt Seven också. Skuttandes tillsammans i en fuktig höstskog, där bladen är färgade i gult, rött och orange.
Vila i frid kära Arrax.
Du är otroligt saknad av många.
Kommentarer
Trackback
